”Just give me something for the pain!” nästan skriker jag till sköterskorna. Det fungerar dock inte så i Nepal. Jag måste själv köpa den medicin jag tror mig behöva. Min guide springer iväg för att köpa medicinen, medan jag ligger kvar med obeskrivlig smärta. Jag skäller ut en sköterska som skrattar lite åt den bortskämda turisten. På britsen bredvid sitter en flicka och kollar på mig. Doktorn hjälper henne under tiden vi inväntar min medicin. Hon har armen i bandage och blod över hela klänningen. 1. Det kanske inte gör så ont som det ser ut. 2. Hon kanske redan har fått sin spruta med smärtstillande. 3. Hon har accepterat att de inte har råd med smärtstillande och att gråta inte tjänar något till. Jag har råd, och jag vill ha min spruta, jag tänker gråta bäst jag vill!
Sprutan kommer och de börjar klippa upp min våtdräkt redan innan den börjat verka helt. Gummiskon gör extra ont att få av. Nästa steg är röntgen. Och trots att sprutan nu börjat verka gör det fruktansvärt ont när de vrider till min fot för att kunna röntga den från sidan. ”Are you sure you need to do that?” frågar jag med panik i rösten. Det känns som de vrider av varje ben från sitt rätta läge, och jag hade lätt kunnat vrida hela kroppen istället för bara foten. ”Yes” svarar männen, som lika gärna kunnat vara taxi-chaufförer, och vrider foten åt andra hållet.
Tiina håller hela tiden min hand och säger att allt kommer bli bra. Men när vi kommer in i stora salen, i väntan på röntgenbilderna, börjar båda gråta. Salen liknar ett krigssjukhus som man sett på film. Sängarna står tätt och det finns inga skynken eller liknande mellan dem. Barn gråter och det är fullt av folk som springer runt. På britsen någon meter bort ligger en gammal dam. Hon är skrynklig och svag. Hennes son håller henne i handen. På min andra sida byter någon en blöja på sin sjuka unge. Vad ger mig rätt till smärtstillande när det finns andra människor som inte har råd? Varför ska jag få ett eget rum och de mediciner jag behöver när vi alla är lika mycket värda?
Bilderna kommer. Båda benen har fått frakturer. Det smala benet (Här kommer mina medicinska kunskaper fram) har felplacerats. Dislocated kallade de det. Det större benet har flera sprickor, vilket gör att de inte kan operera mig på detta sjukhus i Chitwan. De kommer ta mig med ambulans till Pokhara. Efter att ha burits på en rygg ner för flera backar och därefter en timma i en skakig turistbuss känns denna resa inte särskilt lockande. Men tanken på att få komma ifrån den stora salen känns ändå tröstande.
Den gamla damen körs ut. Och in kommer en mamma med ännu en bäbis, som har feber. Storasyster Sharon är med. Hon är runt 14 år och frågar mig om benet, var jag är ifrån och om jag är kristen. Jag svarar ”ja” och hoppas slippa förklara min svenska lagom-kristenhet. Idag är det hennes böne- och bibelläsardag. Hennes familj är inte kristen säger hon. ”But I belive in Jesus!” säger mamman stolt från där hon sitter och ammar bäbisen. Hela tiden har Sharon det mest underbara leende mot mig. Inget medlidande snett leende, utan ren lycka. Det känns skönt. ”Jesus loves you” utropar hon glatt medan min bår körs iväg mot ambulansen.
Varje sten och varje grop känns när vi åker i ambulansen. Och tro mig, det finns gott om stenar och gropar i Nepal. Mot slutet av den mer än 3 timmar långa färden har den smärtstillande sprutan helt slutat verka. Då behövs inte någon grop för att jag ska gny som ett barn av smärtan. Tiina har sovit 4 timmar föregående natt, men sitter tappert och försöker hålla mitt ben på plats. Det gör lite ondare när hon håller i det. Men jag vill inte riskera att benet flyger upp i luften och landar med en duns igen. Jag har känt henne i en vecka. Hon behandlar mig som en syster.
I Pokhara blir jag äntligen behandlad som den turist jag är. Jag blir behandlad som en människa. De nya röntgenbilderna visar dock att fler sprickor har bildats. De kan inte heller operera benet. Ännu en gång ligger jag och gråter när jag får informationen, men denna gång stryker någon sköterska mig över håret. Jag försöker på alla sätt tacka dem och visa hur jag uppskattar deras vänlighet mot mig. Mitt i natten söver de mig och temporärgipsar mitt ben. Det hjälper inte mot smärtan, det gör dock sprutan jag får runt 2 tiden på natten och jag somnar direkt. Jag antar att Tiina gjorde det samma när hon kom hem eftersom det var runt denna tiden hon åkte ifrån sjukhuset.
Nu ligger jag på ett 5-stjärnigt hotell i Kathmandu. Jag känner en väldig smärta i benet, och känner mig ensam och hjälplös. Ändå så känner jag mig så extremt lyckligt lottad. Ikväll ska jag få flyga hem till Sverige, där de kommer operera benet. För mig är smärtstillande och att få benet fixat en mänsklig rättighet. Men så är det inte överallt.
Jag har familj och försäkringsbolag hemma i Sverige som gör vad de kan för att hjälpa mig. Tiina har hjälpt mig med så mycket praktiskt, samtidigt som hon har lyssnat på mig, gråtit med mig och uppmuntrat mig. Mark, som jag känt en dag lånade mig $1700 och det är Pringlesen han gav mig innan jag flög hit som jag lever på nu. Mina guider har vakat över mig på sjukhuset och burit runt på mig. Jag önskar att det fanns något sätt att tacka dem på.
I övrigt vill jag påminna alla om att olyckor mycket väl kan hända. Och om de händer, har du då möjlighet att ta dig till sjukhus? Har du pengar som räcker till medicinen där? Har du försäkring som täcker?
